Metamorphosis

När jag skulle kolla min mobil här om dagen var den död.
Stendöd.
Fullständigt okontaktbar.

När den hade fått laddaren ikopplad kunde den sträcka sig till att blinka till och ge ifrån sig ett kort surr.
Men det var också allt.

När jag sen kom hem i eftermiddags, trött och mör i kroppen och såg fram emot en stund i soffan med lite slösurfande för att ge mina fogar en chans att ta igen sig lite så ville min dator plötsligt inte hitta något nätverk?!?!

Neeeej! Inte datorn också!?!

Tankar om hur nätverkskortet helt gett upp och var utom räddning dök upp i mitt huvud och framför mig kunde jag se hur mina övriga relativt få men högt uppskattade tekniska prylar också skulle börja ge upp, en efter en.

Kameran.
Symakinen.

Som tur var så förbarmade sig pappan i familjen över datorn och det visade det sig att jag bara råkat komma åt en liten knapp under datorn där man manuellt kan koppla ifrån nätverkskortet.
(en knapp som jag tidigare inte ens visste fanns)
Så datorn var snart pigg och kry igen.

Jag har också letat rätt på en gammal telefon, så även om jag saknar en mängd telefonnumer som ligger sparade i den insomnade telefonen så är jag i alla fall kontaktbar igen. Har jag tur så är det dessutom kanske bara batteriet som gett upp, och det skulle ju vara både snabbt och lätt att åtgärda.

Även om det nu löst sig rätt bra med mina tekniska prytlar så blir jag ändå lite faschinerad över hur irriterad och frustrerad jag kände mig när de inte ville fungera.
Varför så kraftig reaktion över att en pryl inte funkar som den ska?

Kanske finns det en koppling till att jag annars är så van att kunna fixa och åtgärda saker?
Min förkärlek för återbruk?

Trasiga skor kan lämnas i till skomakaren (skedde senast förra veckan) och med några nya sömmar håller de ett bra tag till.
Trasiga kläder kan lappas och användas vidare, och när de inte längre går att laga går de att omvandla till annat.
Ljusstumpar kan smältas ned och gjutas till nya ljus.
Listan kan göras lång...

Men inför tekniska prylar som inte längre fungerar så står jag maktlös.
Även om min laptop är fullt fungerande i övrig är den ju värdelös som surfdator om nätverkskortet inte funkar och den därmed inte längre har kontakt med omvärlden och även om det bara är batteriet som krånglar på min telefon så är den ju likväl helt oanvändbar just nu.

Inget jag kan åtgärda.
Inget jag kan återbruka.

Det kändes ovant och faktiskt lite olustigt.