Förväntningar och tvivel
- Äter han fortfarande en gång på natten?
- Nej, han äter många gånger på natten.
- Jaha, han äter en gång på morgonen.
- Nej, han äter MÅNGA GÅNGER PÅ NATTEN.
Denna lite lätt lomhörda konversation befann jag mig i för ett par månader sedan, och trots att jag hade både mer erfarenhet och kunskap när det kommer till amning och småbarn än personen jag pratade med och vet med mig från de större barnen att ingen ammat bara en gång per natt vid den åldern så började jag tvivla. Tvivla på mig själv och hur jag är som förälder. För bevisligen så betedde sig mitt barn inte som förväntat, och om det är ”fortfarande” att äta en gång per natt, vad är det då inte att äta fyra, fem, sex eller ännu fler gånger per natt*? Och då måste jag ju göra något fel, för det är ju jag som ammar mitt barn, eller hur?
Den där konversationen, och kanske snarare min reaktion påminde mig om vilken kraft det ligger i det outtalade och hur starkt förväntningar påverkar oss. För föräldraskapet är fyllt av förväntningar. Livet i stort likaså. Förväntningar på oss själva, förväntningar på våra barn. Förväntningar på hur vi ska vara och hur vi inte ska vara. På vad vi ska göra och inte göra.
Ibland är förväntningar fantastiska, absolut. Förväntar vi oss att klara något ökar också chanserna att det faktiskt går bra. Men alla de gånger förväntningarna kommer utifrån, utan minsta lilla hänsyn till personen de läggs på. Det är då de kan förstöra så mycket.
I exemplet i början rörde det ju bara en liten skitsak egentligen vid ett enskilt tillfälle enbart och dessutom i en fråga där jag i grunden är helt trygg - och ändå väcktes det tvivel inom mig!
Hur är det då inte de gånger en person ständigt möts av förväntningar den inte uppfyller, eller i de fall där det gäller större, viktigare saker? Som den heteronormen som präglar vårt samhälle till exempel.
Kommer den lesbiska tjejen som gång efter annan får frågan om det inte är på tiden att hon träffar en trevlig kille våga och orka gå emot alla förväntningar och tala om att hon gillar tjejer, att hon alltid gjort det?
Kommer gay-killen orka säga emot och svara ”nej, men jag har en kille” när han åter igen får frågan om han har någon tjej? Eller kommer förväntningarna istället föda och göda tvivel, tvivel som förstör och bryter ned?
*Ärligt talat så har jag inte koll på hur många gånger vi ammar under nätterna, för på natten då (sam)sover jag/vi.
Känner igen det där med att amma på natten. Ammade flera gånger per natt tills jag slutade amma. Men märkte att det var nog bäst att hålla tyst om. Bara det att jag ammade barnen över ett år...
Tur att vi kan vara starka och tro att vi gör rätt trots vad andra tycker.
När det gäller hetronormen biter jag mej i tungan ibland. För jag kan tänka det där, men förhoppningsvis kommer det inte ut genom munnen :)
Iréne JB - Många normer (bla. heteronormen) och därmed också förväntningar har vi ju präglats av under hela vår uppväxt så att de hänger kvar även i vuxen ålder är ju inte konstigt!
Jag vill dock ändå tro o hoppas att de flesta menar väl, eller iaf inte menar ngt illa. Jag tror ex. inte att det var illa menat att förvänta sig att min bäbis bara skulle amma 1 gång/natt. Jag har nog tidigare bara sagt att han äter på natten, men inte klagat på att jag måste kliva upp en massa gånger, vilket ju, om man vill kan tolkas som att han bara åt en gång.
Lika så med förväntningar baserade på heteronormen. De är förhoppningsvis oftast inte alls illa menade, men likväl så styrker det ju normen om och om igen.
Ja, det där med föräldraskap verkar det finnas många förståsigpåare kring och mycket outtalade normer och förväntningar. Ibland undrar man hur mänskligheten överlevt i alla dessa år...
Jag ammade Emma på natten (flera gånger) ända till vi slutade amma. Mot slutet var det bara nattamningen kvar. Och jag räknade inte heller gångerna. Varför ska man lägga energi på det när man kan sova?
Jag tror att det är omöjligt att inte föra vidare normer man själv har med sig eftersom det oftast sker omedvetet, men att jobba med att bli medveten om dem och därmed kunna påverka om man för dem vidare eller ej borde alla göra. För oss har just heteronormen blivit mycket medveten eftersom min svåger är homosexuell. Därmed har det blivit naturligt och nödvändigt att tidigt förklara för dottern att killar kan vara kära i killar och tjejer i tjejer. Vi försöker också medvetet låta bli att föra vidare normer för hur någon av ett visst kön "ska" bete sig. Men det är ju långt ifrån de enda normer vi har.
Verkligen en spännande diskussion! Jag tror att det oftast är bäst att själv slå dövörat till! ;)
På tal om pomatomusmönstret så kan jag verkligen rekommendera vantarna, dock är det en liten detalj som inte nämns i just den versionen av mönstret och det är att efter varje mönsterrepetition ska man flytta allt en maska till höger, annars blir det fel. Den infon tog jag från sockmönstret efter att jag blivit tvungen att riva upp så nu kan du ju slippa det! :) Lycka till!
Skönt om man har lite lugn och erfarenhet som man får efter flera barn, då kan man använda sitt eget sunda förnuft och känna vad som är bäst för en själv och barnet.
Annars är det intressant hur man tänker. Lärde känna ena halvan av ett lesbiskt par och innan jag visste det, så bad jag henne ta med sig sin man eller sambo och komma på fika. Ja, jag har en sambo, men det är en tjej, svarade hon. Och det var ju bara glädjande tycker jag, men man tänker ju i första hand att det är en kvinna och en man - när man inte vet.
Jätteviktiga frågor som verkligen behöver diskuteras tycker jag. Omgivningens förväntningar kan både stjälpa och hjälpa. Och de kan ställa till med enormt tvivel i ens huvud.
Känner igen mig.. Jag som dessutom inte ammat mitt första barn alls och sen ammat mitt andra barn ganska länge (14 månaders näst intill helamning) har varit på bägge sidor och det är inte klokt hur mkt man måste försvara sig jämt och ständigt. suckar djupt
Haha, smygmaskor var förövrigt väldigt roligt :-D
