Det är åter igen konstaterat.
Saker och ting blir inte allt blir som man tänkt sig och ibland är det svårt om man ska skratta eller gråta när ironin stirrar en rakt i ansiktet!
Låt mig berätta;
Redan när
"Jag blommar"- Maria visade "Perfect day"-affischerna för ett par år sedan kände jag att en sån, en sån vill jag väldigt gärna ha hemma på väggen - och nu när sommarlönen kommit tänkte jag minsann passa på att lyxa till det och beställa en alldeles egen affisch!
Jag hade verkligen sett fram emot att få hem den. Skaffat en passande ram, börjat fundera på vilken vägg den skulle passa bäst. Och så var dagen när avin kom här! Väldigt lägligt också eftersom vi ändå skulle handla och postombudet håller till på samma ställe!
Handlingen gick bra, framför allt sett utifrån kontexten sen eftermiddag + tre barn. Uthämtandet av paketet gick bra. Att gå till bilen gick bra. Men någonstans där utanför bilen började symptomen av en lång dag och lågt blodsocker i kombination att visa sig, och mitt resesällskap var inte alls så inriktade på samarbete längre. För att få en hand fri för att assistera vid ombordstigningen i bilen lägger jag ifrån mig paketet med affischen på biltaket.
Lättad över att alla tillsist sitter på sina platser, alla bälten knäppta, väskor och kassar lastade och dörrar stängda backar jag ut från parkeringen och kör iväg... ett par svängar senare slår det mig. PAKETET?!! Snabbt stopp och snabbt konstaterande att nej, där finns inget paket i bilen. Snabb vändning och tillaka mot affären, och preciiiiis när jag får syn på paketet som trillat av från taket i samband med att jag svängt och nu ligger där på vägen så kommer det en bil och kör rakt över det...
Jag besparar er alla de eder och förbannelser mina stackars barn fick ta del av där i bilen, men det var länge, länge sedan jag var så arg/ledsen/besviken på en och samma gång och mina barn blev ordentligt omskakade av in reaktion. Det är liksom inte så jag brukar agera, inte ens under de mest animerade diskussioner!
Det blev en bilfärd i tystnad.
Det blev en hemkomst i tystnad.
Kände för att slänga hela paketet i soptunnan på en gång.
När jag hunnit lugna mig, komma igång med middagsmaten och hunnit prata med barnen och förklarat och bett om ursäkt för mitt beteende så testade vi att packa upp affischen ändå, och synen som mötte oss var allt annat än vacker!
Men så, efter middagen så började jag försiktigt släpa ut de veck som blivit, och sen när affischen kommit inom glas och ram så blev det inte så tokigt ändå! Visst, om man tittar nära så ser man spåren efter att ha blivit överkörd av en bil, men om man inte gör det så tror jag faktiskt inte att man tänker på det?
Maria har, med tanke på ödet för den affisch jag köpte, generöst erbjudit mig lite rabatt om jag skulle vilja köpa en ny, slät affisch. Först kände jag bara JA! Jag vill ha en NY! En Fiiiiin Men sen började jag fundera... på sätt och vis så får ju affischen ytterligare en dimension nu med sin historia.
Ja, det var en dag när en hett efterlängtad affisch blev överkörd, och ja, förstörd. Men det var samtidigt en dag som började bra. En dag som slutade bra. En dag som sammantaget var riktigt trevlig, så när som på incidenten med det bortglömda paketet och bilen.
Allt behöver inte bli som man tänkt sig eller hoppats på.
Det kan vara en bra dag ändå.
Kanske rent av en perfekt dag?
Som lite extra info kan jag för övrigt berätta att Marias underlägg/skärbrädor är dessto tåligare! Inslagna i lite wellpapp (och med en affisch som skydd...) så klarar de av att bli överkörda av en medelstor bil utan att få minsta skråma!
