Alla dessa saker jag vill göra!
De börjar samlas i stora högar nu.
I drivor, huller om buller.
Överallt och ingenstans.
Alla dessa idéer.
Saker jag vill göra.
Små och stora projekt.
Den där tunikan jag vill sy till mig själv.
Alla de där utflykterna jag vill göra tillsammans med barnen.
Sitta och plugga på biblioteket timme ut och timme in.
Få dyka in bland alla samlande bomullstyger och sätta igång det där stooooora lapptäcket jag drömmer om att sy.
Alla små och stora husrenoveringsprojekt.
Alla saker jag vill lära mig.
Alla platser jag vill se.
All god mat jag vill lära mig att laga (och få äta)
Att bara få sitta och sticka en stund.
Dricka te och lyssna på en bra bok.
Hur jag ska hinna allt jag vill vet jag inte.
(Antaligen kommer jag bara hinna en bråkdel, om ens det)
I vilken ände jag ska börja vet jag inte heller.
Det jag helt säkert vet är att jag aldrig kommer att vara göralös.
I drivor, huller om buller.
Överallt och ingenstans.
Alla dessa idéer.
Saker jag vill göra.
Små och stora projekt.
Den där tunikan jag vill sy till mig själv.
Alla de där utflykterna jag vill göra tillsammans med barnen.
Sitta och plugga på biblioteket timme ut och timme in.
Få dyka in bland alla samlande bomullstyger och sätta igång det där stooooora lapptäcket jag drömmer om att sy.
Alla små och stora husrenoveringsprojekt.
Alla saker jag vill lära mig.
Alla platser jag vill se.
All god mat jag vill lära mig att laga (och få äta)
Att bara få sitta och sticka en stund.
Dricka te och lyssna på en bra bok.
Hur jag ska hinna allt jag vill vet jag inte.
(Antaligen kommer jag bara hinna en bråkdel, om ens det)
I vilken ände jag ska börja vet jag inte heller.
Det jag helt säkert vet är att jag aldrig kommer att vara göralös.
En liten sång om hen
"Hen kan vi vara allihopa, allihopa, allihopa.
Hen kan vi vara allihopa, allihopa å ja me.
Ja me, å du me.
Ja me, å du me.
Hen kan vi vara allihopa, allihopa, allihopa.
Hen kan vi vara allihopa, allihopa å ja me."
Melodi: Morsgrisar ä vi allihopa
Jag har förstått att det lilla ordet hen av många upplevs som mycket provocerande. Själv sällar jag mig till skaran som tycker jag att ordet hen är ett mycket praktiskt litet ord. Det är lätt och smidigt att använda i dagligt tal och vardagsspråk. Dessutom är det enkelt att använda istället för han eller hon i de fall där man antingen inte vet det biologiska könet, när det biologiska könet inte är relevant i sammanhanget eller när man vill undgå de förväntningar som är socialt kopplade till biologiskt kön. Vill du läsa ett i mina öron mycket klokt resonemang kring detta tycker att du ska läsa vidare hos Anne och hennes inlägg om det lilla, lilla ordet hen!
För vi kan alla vara en hen.
Därmed dock inte sagt att vi alltid måste vara det.
Inte om vi inte vill.
Men ibland är det rätt bra att vara en hen kan jag tycka.
Hen kan vi vara allihopa, allihopa å ja me.
Ja me, å du me.
Ja me, å du me.
Hen kan vi vara allihopa, allihopa, allihopa.
Hen kan vi vara allihopa, allihopa å ja me."
Melodi: Morsgrisar ä vi allihopa
Jag har förstått att det lilla ordet hen av många upplevs som mycket provocerande. Själv sällar jag mig till skaran som tycker jag att ordet hen är ett mycket praktiskt litet ord. Det är lätt och smidigt att använda i dagligt tal och vardagsspråk. Dessutom är det enkelt att använda istället för han eller hon i de fall där man antingen inte vet det biologiska könet, när det biologiska könet inte är relevant i sammanhanget eller när man vill undgå de förväntningar som är socialt kopplade till biologiskt kön. Vill du läsa ett i mina öron mycket klokt resonemang kring detta tycker att du ska läsa vidare hos Anne och hennes inlägg om det lilla, lilla ordet hen!
För vi kan alla vara en hen.
Därmed dock inte sagt att vi alltid måste vara det.
Inte om vi inte vill.
Men ibland är det rätt bra att vara en hen kan jag tycka.
Förväntningar och tvivel
- Äter han fortfarande en gång på natten?
- Nej, han äter många gånger på natten.
- Jaha, han äter en gång på morgonen.
- Nej, han äter MÅNGA GÅNGER PÅ NATTEN.
Denna lite lätt lomhörda konversation befann jag mig i för ett par månader sedan, och trots att jag hade både mer erfarenhet och kunskap när det kommer till amning och småbarn än personen jag pratade med och vet med mig från de större barnen att ingen ammat bara en gång per natt vid den åldern så började jag tvivla. Tvivla på mig själv och hur jag är som förälder. För bevisligen så betedde sig mitt barn inte som förväntat, och om det är ”fortfarande” att äta en gång per natt, vad är det då inte att äta fyra, fem, sex eller ännu fler gånger per natt*? Och då måste jag ju göra något fel, för det är ju jag som ammar mitt barn, eller hur?
Den där konversationen, och kanske snarare min reaktion påminde mig om vilken kraft det ligger i det outtalade och hur starkt förväntningar påverkar oss. För föräldraskapet är fyllt av förväntningar. Livet i stort likaså. Förväntningar på oss själva, förväntningar på våra barn. Förväntningar på hur vi ska vara och hur vi inte ska vara. På vad vi ska göra och inte göra.
Ibland är förväntningar fantastiska, absolut. Förväntar vi oss att klara något ökar också chanserna att det faktiskt går bra. Men alla de gånger förväntningarna kommer utifrån, utan minsta lilla hänsyn till personen de läggs på. Det är då de kan förstöra så mycket.
I exemplet i början rörde det ju bara en liten skitsak egentligen vid ett enskilt tillfälle enbart och dessutom i en fråga där jag i grunden är helt trygg - och ändå väcktes det tvivel inom mig!
Hur är det då inte de gånger en person ständigt möts av förväntningar den inte uppfyller, eller i de fall där det gäller större, viktigare saker? Som den heteronormen som präglar vårt samhälle till exempel.
Kommer den lesbiska tjejen som gång efter annan får frågan om det inte är på tiden att hon träffar en trevlig kille våga och orka gå emot alla förväntningar och tala om att hon gillar tjejer, att hon alltid gjort det?
Kommer gay-killen orka säga emot och svara ”nej, men jag har en kille” när han åter igen får frågan om han har någon tjej? Eller kommer förväntningarna istället föda och göda tvivel, tvivel som förstör och bryter ned?
*Ärligt talat så har jag inte koll på hur många gånger vi ammar under nätterna, för på natten då (sam)sover jag/vi.
Hur nördigt är hälsosamt nördigt?
Lite lagom nördighet tror jag bara är hälsosamt och givande.
Ni vet, att kanske kunna lite mer om ett ämne än vad som är direkt nödvändigt.
Att kunna sitta och diskuttera ämnet med likasinnade i timmar.
Att hitta inspiration på de mest oväntade ställen och få idéer som bara måste få förverkligas. Ja, det tror jag ger en extra guldkant i livet.
Men samtidigt så kan det ju gå för långt ibland.
Så hur nördigt är egentligen hälosamt nördigt?
Var ska man dra gränsen?
Orsaken att jag börjat undra är att jag just återfann de där drygt två meterna sammet som jag köpte i somras. Tanken då var att det skulle bli en podeagi eller mei tai* men nu börjar jag bli lite sugen på att låta det där tyget bli en mantel/cape istället... ni vet, en sån mantel som skulle passa bra att klä sig i när man ska på shoppingtur på Diagon alley eller titta på quidittch.
Frågorna blir nu;
1) Hur ofta har man användning för en mantel här i mugglarvärlden?
2) Vilken sida av hälsosamt/icke hälsosamt landar detta?
* bägge är bärdon att bära barn i, vilket ju i också är lite nördigt med tanke på hur många bärdon det redan finns här hemma...
Ni vet, att kanske kunna lite mer om ett ämne än vad som är direkt nödvändigt.
Att kunna sitta och diskuttera ämnet med likasinnade i timmar.
Att hitta inspiration på de mest oväntade ställen och få idéer som bara måste få förverkligas. Ja, det tror jag ger en extra guldkant i livet.
Men samtidigt så kan det ju gå för långt ibland.
Så hur nördigt är egentligen hälosamt nördigt?
Var ska man dra gränsen?
Orsaken att jag börjat undra är att jag just återfann de där drygt två meterna sammet som jag köpte i somras. Tanken då var att det skulle bli en podeagi eller mei tai* men nu börjar jag bli lite sugen på att låta det där tyget bli en mantel/cape istället... ni vet, en sån mantel som skulle passa bra att klä sig i när man ska på shoppingtur på Diagon alley eller titta på quidittch.
Frågorna blir nu;
1) Hur ofta har man användning för en mantel här i mugglarvärlden?
2) Vilken sida av hälsosamt/icke hälsosamt landar detta?
* bägge är bärdon att bära barn i, vilket ju i också är lite nördigt med tanke på hur många bärdon det redan finns här hemma...
Fram för alla de grå nyanserna
Tack för kommentarerna till inlägget här under.
Det ger mig hopp om framtiden att läsa dem!
Inspirerad av Ingrid vill jag slå ett slag för alla de där grå nyanserna.
Våga se dem.
Njut av dem.
Alla de där nyanserna som komplicerar men också berikar våra liv.
Det ger mig hopp om framtiden att läsa dem!
Inspirerad av Ingrid vill jag slå ett slag för alla de där grå nyanserna.
Våga se dem.
Njut av dem.
Alla de där nyanserna som komplicerar men också berikar våra liv.
Ibland blir jag bara så less!
Ibland blir jag bara så less.
Gånger när jag åter igen möter mögliga gamla normer som tillåts fortsätta styra och mossiga myter som fortfarande florerar.
Förutfattade meningar och idiotier.
Då vill jag bara släppa allt det där förstående och liberala.
Då vill jag som en äkta tonåring utbrista i ett
"Men HUR SVÅRT ska det va egentligen?!?!"
Låt barnet få ha de glittriga hårspännena på sig om det vill! Att barnet i fråga har snopp är inte skäl att säga nej. Tro mig, snoppen kommer inte att trilla av för det! Det enda som möjligtvis kommer att hända är att barnet blir glatt och att dess omgivning kan bli lite konfunderad.
Bröstmjölk blir inte näringslöst sockervatten i samma stund som barnet nått en viss ålder! Allt det bra med amningen och bröstmjölken som fanns där innan fortsätter att finnas kvar, oavsett barnets ålder. Närheten, nyttiga fetter, antikroppar, you name it.
Att ge sin bäbis ersättning eller bröstmjölk handlar varken om duktighet eller att vara en bättre förälder!
Föräldraskap handlar om så oändligt mycket mer och oavsett hur man väljer att ge sitt bäbis mat har man rätt till stöd och resekt!
(Sagogrynet har skrivit ett bra inlägg i ämnet)
Små barn blir inte bortskämda av att få vara nära när de vill!
Det är liksom så här det är upplagt, att de stora tar hand om de små tills dess att de är stora nog att klara sig själva.
Faktiskt, kvinnor har också hår på benen och under armarna! Visst, personliga preferenser kring hur mycket hår man vill ha och var man vill ha det i all ära - men ärligt talat, något måste ju blivit helt snett när många inte ens vet att kvinnor, liksom män, kan ha hår både på benen och under armarna?!
Allt passar inte alla och det finns mer än ett sätt att göra rätt!
(för att nämna några exempel)
Gånger när jag åter igen möter mögliga gamla normer som tillåts fortsätta styra och mossiga myter som fortfarande florerar.
Förutfattade meningar och idiotier.
Då vill jag bara släppa allt det där förstående och liberala.
Då vill jag som en äkta tonåring utbrista i ett
"Men HUR SVÅRT ska det va egentligen?!?!"
Låt barnet få ha de glittriga hårspännena på sig om det vill! Att barnet i fråga har snopp är inte skäl att säga nej. Tro mig, snoppen kommer inte att trilla av för det! Det enda som möjligtvis kommer att hända är att barnet blir glatt och att dess omgivning kan bli lite konfunderad.
Bröstmjölk blir inte näringslöst sockervatten i samma stund som barnet nått en viss ålder! Allt det bra med amningen och bröstmjölken som fanns där innan fortsätter att finnas kvar, oavsett barnets ålder. Närheten, nyttiga fetter, antikroppar, you name it.
Att ge sin bäbis ersättning eller bröstmjölk handlar varken om duktighet eller att vara en bättre förälder!
Föräldraskap handlar om så oändligt mycket mer och oavsett hur man väljer att ge sitt bäbis mat har man rätt till stöd och resekt!
(Sagogrynet har skrivit ett bra inlägg i ämnet)
Små barn blir inte bortskämda av att få vara nära när de vill!
Det är liksom så här det är upplagt, att de stora tar hand om de små tills dess att de är stora nog att klara sig själva.
Faktiskt, kvinnor har också hår på benen och under armarna! Visst, personliga preferenser kring hur mycket hår man vill ha och var man vill ha det i all ära - men ärligt talat, något måste ju blivit helt snett när många inte ens vet att kvinnor, liksom män, kan ha hår både på benen och under armarna?!
Allt passar inte alla och det finns mer än ett sätt att göra rätt!
(för att nämna några exempel)
Förpackningsutveckling?
Ekopyssel skrev för en tid sedan om att man i en rapport som tagits fram på uppdrag av Livsmedelsverket kommit fram till att takåsförpackningar med skruvkork orsakar drygt 50 procent mer utsläpp av växthusgaser än de traditionella tegelstensförpackningarna.
Och visst, just förpackningen orsakar kanske en väldigt liten del av livsmedlets utsläpp av växthusgaser, men en ökning är ju ändå en ökning och jag undrar därför varför allt fler producenter går ifrån de där tegelstensförpackningarna? De där med skruvkork lär ju inte vara billigare och om du frågar mig så är de ju, om man då borser från de få gånger man ska packa med sig ett öppnat paket när man ska ut på färd, definitivt inte mer praktiska.
Nån vinst för någon lär ju ligga till grund för valet av förpackning, och om vare sig miljön eller kosumenten vinner på det kanske förklaringen ligga i att producenterna får sälja mer då konsumenterna sällan äter upp allt ur förpackningen och istället för att kämpa med sax och sked för att få ut den sista yoghurten köper en ny, full yoghurtliter?
Någon som vet?
Två funderingar så här en fredags förmiddag i oktober.
1.) Hur blir det om jag bara stickar räta maskor hela tiden när jag stickar en möbiussjal?
(Vill ha ett nytt icke koncetrationskrävande "inte tänka alls"-projekt)
2.) Varför kan jag inte kommentera på en del blogspot-bloggar?
Otroligt enerverande är det! Så om du har en blogspot-blogg och har bloggat om ngt intressant/fint/roligt, tänk dig en kommentar från mig!
1.) Hur blir det om jag bara stickar räta maskor hela tiden när jag stickar en möbiussjal?
(Vill ha ett nytt icke koncetrationskrävande "inte tänka alls"-projekt)
2.) Varför kan jag inte kommentera på en del blogspot-bloggar?
Otroligt enerverande är det! Så om du har en blogspot-blogg och har bloggat om ngt intressant/fint/roligt, tänk dig en kommentar från mig!
Acceptans och respekt
Allt passar inte alla och det finns oftast mer än ett sätt att göra rätt.
Mer kompicerat än så tror jag egentligen inte att det behöver vara.
05.49
Hur kommer det sig att barnet som jag normalt sett i princip får släpa ur sängen vid halv sju-tiden studsar upp av sig själv 05.49 på den lediga fredagen när en sovmorgon hade varit helt ok?
Var ligger logiken i detta?
Var ligger logiken i detta?
Flicka, pojke eller mitt i mellan?
Har den senaste tiden träffat på diskussioner och funderingar som rört könskoder hos barnkläder, icke-könande barn och de föräldrar som medvetet väljer att klä sina barn så könskodat det bara går. Detta har fått mig att åter fundera kring genus, vad vi förväntar oss av en person enbart baserat på vilket kön personen har och vad vi väljer att väga in i de färger och kläder vi klär våra barn i?
Absolut att vi har ett biologiskt kön och att det finns med oss redan från start, men jag känner mig tveksam till att det skulle ha den stora påverkan redan i den tidiga barndomen som många delar av samhället vill påskina.
Att små barn och bäbisar skulle ha så vitt skilda intressen och sätt att vara enbart på grund av skillnaden i några könkromosoner?
Nja, jag känner mig inte helt övertygad...
Oavsett var man ställer sig i diskussionerna kring könskoders vara och icke vara och huruvida det är givande och utvecklande eller rent av skadligt att växa upp som icke-könad under sin första tid tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att hur vi bemöts och uppfattas av vår omgivning till större del än vi kanske är medvetna om påverkas av vårt yttre.
En prydligt klädd vuxen med ett välvårdat yttre uppfattas vid första anblicken vara mer ordentlig och ordningssam än den som kommer klädd i slitna kläder, udda strumpor och otvättat hår.
Det barn som är klätt i rymliga, tåliga kläder uppfattas och bemöts som att vara mer aktivt och äventyrslystet än barnet som är klätt i ömtåliga, tighta kläder.
Kläder må bara vara sammanfogade tygbitar och bara en lite liten del i det som formar oss som individer, men de påverkar oss mer än vi kanske tror?
Det är lätt att bli lite trött av allt könskodsprat...
Lära för livet eller lära för skolan?
Jag blir så glad och varm inom mig av många av storasysterns läs- och skrivläxor. Som när de har till uppgift att skriva upp saker de själva är bra på, eller när de skulle skriva en bra sak om alla de andra i klassen.
För visst, det är viktigt att få lära sig läsa och skriva. Och ja, det är bra att barnen får lära sig hur många centiliter det går på en liter och vem den där Nobel som delar ut pris egentligen var - men att kunna se de goda sidorna hos både sig själv och andra känns också som en mycket både viktig och givande förmåga att ha med sig in i livet som ligger framför!
Det där med motivation...
Har tänkt en del den senaste tiden på hur viktig motivation är.
Motivation som underlättar inlärning.
Motivation till aktivering och tillfrisknande smärta till trots.
Motivation som föder kreativitet och skapande.
Motivation till förändring.
Motivation som får oss att orka fastän vi egentligen inte orkar.
Lillebrors laptop får symbolisera motivation idag - motivationen att rita hos ett barn som sällan ritat tidigare. Motivationen att verkligen anstränga sig för att forma bokstäver och siffror rätt (ett par, tre siffror fick visst fröken hjälpa honom med) Storasyster var dock inte vidare imponerad över hans stavning, men med tanke på hans ålder och att stavning av engelska ord vad jag vet inte är något man lägger någon större vikt vid i läroplanen för förskolan så tycker jag att han är förlåten... *ler*
Motivation som underlättar inlärning.
Motivation till aktivering och tillfrisknande smärta till trots.
Motivation som föder kreativitet och skapande.
Motivation till förändring.
Motivation som får oss att orka fastän vi egentligen inte orkar.
Lillebrors laptop får symbolisera motivation idag - motivationen att rita hos ett barn som sällan ritat tidigare. Motivationen att verkligen anstränga sig för att forma bokstäver och siffror rätt (ett par, tre siffror fick visst fröken hjälpa honom med) Storasyster var dock inte vidare imponerad över hans stavning, men med tanke på hans ålder och att stavning av engelska ord vad jag vet inte är något man lägger någon större vikt vid i läroplanen för förskolan så tycker jag att han är förlåten... *ler*
Pyssel pågår...
Jag stöter titt som tätt på frågan "Hur hinner du pyssla egentligen?!?"
Det ärliga svaret är nog att jag inte hinner, egentligen...
...men i och med att pysslandet är så viktigt för mig så måste jag helt enkelt finna tid till det!
Har försökt tänka igenom hur detta går till i praktiken, och om jag ska sammanfatta det till några få ord blir det:
- Prioritera
- Passa på när möjlighet ges
- Flera parallella projekt
Visst vill jag gärna ha någon slags acceptabel grad av ordning och reda och sanitär standard här hemma, men jag väljer ofta att se mellan fingrarna för att fönstren är otvättade och tvätten ligger ovikt kvar i sin korg och tar istället en stund med lite pyssel. Min erfarenhet är också att det sällan brukar vara någon jättebrådska med den där tvätten eller de där fönstren och att de brukar finnas kvar att ta itu med vid ett senare tillfälle...
Att passa på när möjlighet ges är nog mitt bästa tips, framför allt till andra småbarnsföräldrar. Det är sällan det ges tid till några längre pysselstunder, men några minuter här och var tycker jag brukar gå att hitta. Även om jag på den tiden inte hinner komma igång med något större projekt så kan det i alla fall vara en chans att skissa lite på en idé jag fått, rita upp ett mönster, klippa och nåla några delar eller komponera ihop tyger till ett framtida projekt. På så sätt är väldigt mycket förberett redan och startsträckan väldigt mycket kortare för det tillfälle när jag faktiskt har en lite längre stund till att pyssla!
Ang. antalet projekt så minns jag nog inte när jag hade bara ett enda pyssleprohekt, om jag någonsin haft det ens? Ofta är det en radda projekt på gång samtidigt. Några olika stickningar utstpridda på olika platser i huset, bara att plocka upp och sticka några maskor på när möjlighet ges + några olika sy-projekt i olika stadier av förberedelse.
...så ja, på något sätt så hittas det tid till pysslandet!
När man är fyra år...
...kan de två saker man ser fram emot mest med helgen vara lördagsgodiset och att bygga Lego med sin pappa.
...kan man ha väldigt många frågor och funderingar kring hur det är i Japan, och hur det går med "järnkraftverket" som gått sönder.
...kan man bli överlycklig över papper med grafer och tabeller.
...kan ens storasyster vara ens allra bästa vän (och bittra fiende).
...kan man titulera sig själv "nästan-storebror".
Det är fint...
Det är fint att ha någon att tycka om.
Det är fint att ha någon som tycker om en.
(vykort efter en förlaga av Lasse Sandberg)
Bilder och tankar från dagen som gått
Har haft en hemma-plugg dag idag.
Det var länge sedan sist, och det kändes lite ovant faktiskt.
Bara jag, böckerna och katterna hemma.
Inga barn.
Bara spåren av barnen.
Som pärlplattan lillebror började på i morse.
Jag har traglat mig ytterligare en bit fram genom den där statistikuppgiften jag helst bara skulle vilja glömma och jag leker lite med tanken om hur det skulle vara om jag skulle kunna lägga allt engagemang och all tid som nu går till skapande på studierna?
Tänk vilken stjärnstudent jag skulle vara!
Mina uppsatser skulle glänsa!
Jag skulle spika varenda tenta!
Men samtidigt så vet jag ju att även om skapandet kanske tar en del tid i anspråk så GER det mig så mycket att få skapa.
Jag FÅR så mycket tillbaka av att få utlopp för alla de där mer eller mindre rimliga idéerna som jag bara måste få testa.
För mig korrelerar skapandet hela tiden med livet i övrig.
Är det stiltje i det ena betyder det ofta att också det andra stannat av.
Är det liv, glädje och inspiration i det ena så sprider det sig till det andra.
Kanske ska jag ändå vara glad för att idéerna snurrar på för fullt i mitt huvud och jag har en hel radda små och stora projekt på gång?
Även om det kanske innebär att det går lite si och så med den där statistikuppgiften och jag sällan får några toppbetyg?
(Tack också för alla fina kommentarer om det lilla lapptäcket!)
Teknikens under?
När jag skulle kolla min mobil här om dagen var den död.
Stendöd.
Fullständigt okontaktbar.
När den hade fått laddaren ikopplad kunde den sträcka sig till att blinka till och ge ifrån sig ett kort surr.
Men det var också allt.
När jag sen kom hem i eftermiddags, trött och mör i kroppen och såg fram emot en stund i soffan med lite slösurfande för att ge mina fogar en chans att ta igen sig lite så ville min dator plötsligt inte hitta något nätverk?!?!
Neeeej! Inte datorn också!?!
Tankar om hur nätverkskortet helt gett upp och var utom räddning dök upp i mitt huvud och framför mig kunde jag se hur mina övriga relativt få men högt uppskattade tekniska prylar också skulle börja ge upp, en efter en.
Kameran.
Symakinen.
Som tur var så förbarmade sig pappan i familjen över datorn och det visade det sig att jag bara råkat komma åt en liten knapp under datorn där man manuellt kan koppla ifrån nätverkskortet.
(en knapp som jag tidigare inte ens visste fanns)
Så datorn var snart pigg och kry igen.
Jag har också letat rätt på en gammal telefon, så även om jag saknar en mängd telefonnumer som ligger sparade i den insomnade telefonen så är jag i alla fall kontaktbar igen. Har jag tur så är det dessutom kanske bara batteriet som gett upp, och det skulle ju vara både snabbt och lätt att åtgärda.
Även om det nu löst sig rätt bra med mina tekniska prytlar så blir jag ändå lite faschinerad över hur irriterad och frustrerad jag kände mig när de inte ville fungera.
Varför så kraftig reaktion över att en pryl inte funkar som den ska?
Kanske finns det en koppling till att jag annars är så van att kunna fixa och åtgärda saker?
Min förkärlek för återbruk?
Trasiga skor kan lämnas i till skomakaren (skedde senast förra veckan) och med några nya sömmar håller de ett bra tag till.
Trasiga kläder kan lappas och användas vidare, och när de inte längre går att laga går de att omvandla till annat.
Ljusstumpar kan smältas ned och gjutas till nya ljus.
Listan kan göras lång...
Men inför tekniska prylar som inte längre fungerar så står jag maktlös.
Även om min laptop är fullt fungerande i övrig är den ju värdelös som surfdator om nätverkskortet inte funkar och den därmed inte längre har kontakt med omvärlden och även om det bara är batteriet som krånglar på min telefon så är den ju likväl helt oanvändbar just nu.
Inget jag kan åtgärda.
Inget jag kan återbruka.
Det kändes ovant och faktiskt lite olustigt.
Stendöd.
Fullständigt okontaktbar.
När den hade fått laddaren ikopplad kunde den sträcka sig till att blinka till och ge ifrån sig ett kort surr.
Men det var också allt.
När jag sen kom hem i eftermiddags, trött och mör i kroppen och såg fram emot en stund i soffan med lite slösurfande för att ge mina fogar en chans att ta igen sig lite så ville min dator plötsligt inte hitta något nätverk?!?!
Neeeej! Inte datorn också!?!
Tankar om hur nätverkskortet helt gett upp och var utom räddning dök upp i mitt huvud och framför mig kunde jag se hur mina övriga relativt få men högt uppskattade tekniska prylar också skulle börja ge upp, en efter en.
Kameran.
Symakinen.
Som tur var så förbarmade sig pappan i familjen över datorn och det visade det sig att jag bara råkat komma åt en liten knapp under datorn där man manuellt kan koppla ifrån nätverkskortet.
(en knapp som jag tidigare inte ens visste fanns)
Så datorn var snart pigg och kry igen.
Jag har också letat rätt på en gammal telefon, så även om jag saknar en mängd telefonnumer som ligger sparade i den insomnade telefonen så är jag i alla fall kontaktbar igen. Har jag tur så är det dessutom kanske bara batteriet som gett upp, och det skulle ju vara både snabbt och lätt att åtgärda.
Även om det nu löst sig rätt bra med mina tekniska prytlar så blir jag ändå lite faschinerad över hur irriterad och frustrerad jag kände mig när de inte ville fungera.
Varför så kraftig reaktion över att en pryl inte funkar som den ska?
Kanske finns det en koppling till att jag annars är så van att kunna fixa och åtgärda saker?
Min förkärlek för återbruk?
Trasiga skor kan lämnas i till skomakaren (skedde senast förra veckan) och med några nya sömmar håller de ett bra tag till.
Trasiga kläder kan lappas och användas vidare, och när de inte längre går att laga går de att omvandla till annat.
Ljusstumpar kan smältas ned och gjutas till nya ljus.
Listan kan göras lång...
Men inför tekniska prylar som inte längre fungerar så står jag maktlös.
Även om min laptop är fullt fungerande i övrig är den ju värdelös som surfdator om nätverkskortet inte funkar och den därmed inte längre har kontakt med omvärlden och även om det bara är batteriet som krånglar på min telefon så är den ju likväl helt oanvändbar just nu.
Inget jag kan åtgärda.
Inget jag kan återbruka.
Det kändes ovant och faktiskt lite olustigt.
Prestationskrav och additionsträsket
Min fina och kloka vän Ingrid har en blogg där hon skriver en hel mängd tankvärda inlägg.
Nu senast skriver hon om detta med prestationskrav och att släppa på kraven lite och göra saker för sin egen skull. Göra så att man själv mår bra och därmed också bättre klarar av att ta hand om och finnas för sina medmänniskor.
Och visst ligger det mycket i det?
Att vi ställer ibland helt orimliga krav på oss själva.
Om allt vi ska göra.
Om hur bra och fint allt måste vara.
Hur vi strävar efter att uppfylla något outtalat, ouppnåeligt ideal.
Att sedan kliva ned sig i additionsträsket gör inte saken bättre.
Du vet, när det inte längre räcker att bara vara bra, eller ensa att vara bra på nån sak som man faktistk tycker är rolig och intressant. Istället ska man ska träna lika mycket som kompisen som älskar träning, man ska baka lika mycket bröd och bullar som den som har bakning som största intresse och man ska vara med sina barn lika mycket som den som är föräldra ledig samtidigt som man ju ska ha ett lika stylat och fixat hem som den som mycket hellre spenderar kvällarna med att renovera och möblera om än att ta en stund i soffan med en stickning och en kopp te och göra lika många långa (och dyra) resor som den som jobbar heltid med bra lön och lägger minimalt med pengar på mat och boende just för att ha råd med sina resor.
Extra lätt att trampa ned i det där additionsträsket tycker jag blir just i forum- och bloggvärlden där man ju bara sen en liten del av varje person och det därför är så lätt att bara lägga samman allt bra och fint som alla gör till ett gigantiskt mål som man aldrig kommer att nå...
När man väl särskådar alla kraven, ett efter ett, inser man kanske hur orimligt det faktiskt är att kunna uppfylla alla samtidigt!
En framgångsrik karriär med hög lön går exempelvis sällan hand i hand med att vara skapande hemmaförälder och det är svårt att hitta samma tid till studier på kvällar och helger för en student med familj och barn jämfört med en singelstudent, för hur man än vänder och vrider på det så har dygnet fortfarande bara 24 timmar!
Nä, det ligger nog en hel del klokt i begreppet "good enough", och att det inte alls är själviskt att göra saker bara för att man själv gillar dem och mår bra av dem.
Snarare tvärt om!
Det ger ork, lust och energi till att vara där för andra omkring dig!
Dagen efter valet
Så var valdagen över och nästan alla röster räknade.
Valresultatet tänker jag inte ta upp här.
Det överlämnar jag åt de mer politiska bloggarna att stöta och blöta.
Säga vad man vill, men årets val har engagerat, och jag har blivit glad av att ta del av det engageman som jag sett på nära håll!
Barn som följt med till vallokalen på valdagen och fått en snabbkurs i demokratins förfarande och värdet av demokrati.
Äkta hälfter som hotat med att slänga ut sin partner om denne inte går och röstar.
(Ska kanske tillägga att det det sista låter värre än vad det var...)
Hade först tankar på att förtidsrösta i år. Liksom för att ha det avklarat, men det pedagogiska värdet i att låta barnen se hur det faktiskt går till tog överhanden och det blev istället en familjeutflykt till vallokalen.
Vi får hoppas att vi på så sätt kanske kan ha bidragit med ett ökat valdeltagande där i riksdagsvalet om sissådär 12-16 år?
